I morse var det två grader ute när jag gick hemifrån. Det var bara att rota fram en sjal och ett par vantar. Det är jobbigt att tänka på, att det bara kommer bli kallare och kallare nu. Och det dröjer sju, åtta månader innan det blir varmare igen. Hu! Jag är en väldigt frusen människa och jag avskyr att frysa. Stickade sockor, gosiga filtar och tjocka tröjor hör till min standardmundering större delen av året. På väg till jobbet mötte jag en kille som kom cyklandes i shorts. Tänk vad olika vi är.

Igår var ingen bra dag. Ingen bra dag alls. Men idag skiner solen strax över horisonten. Det ger hopp om en ny, bra, dag. Jag tror faktiskt att det kommer bli en riktigt härlig dag idag. Ja, det bestämmer vi!

Jag funderade länge. Eller ett tag i alla fall. Det känns inte som att det behövs fler bloggar. Min man sa lite spydigt att hälften av alla kvinnor bloggar. Och det har han säkert rätt i. Sveriges befolkning klarar sig nog ganska bra utan en till kvinnlig bloggare. Som är likadan som många andra bloggare. Och likadan som många icke-bloggare. Jag är så medelsvensson man kan bli, tror jag. Jag är någonstans mitt i livet, varken gammal eller ung. Jag har man, villa, de genomsnittliga två barnen, en pojke och en flicka. Jag tycker, precis som nästan alla andra, om att baka och fotografera. Och jag pysslar gärna när andan faller på och tiden finns. Kanske hellre än bra. Jag känner att tiden aldrig räcker till, den äts upp av jobb och hushållssysslor. Den lilla tid man får över vill man ge till barnen. Och själv blir man utan. Ändå gör jag som så många andra, och spenderar min obefintliga tid på att skriva text i cyberrymden, som förmodligen ingen kommer läsa. Varför gör man det? Varför är det så många som känner behov av att vända ut och in på sig själv inför alla och ingen? Jag tror att bekräftelse är en stor drivkraft, medvetet eller omedvetet. Jag tror att vi alla behöver känna att mina tankar räknas, de är inte helt dumma. Att det finns någon där ute som bryr sig tillräckligt mycket om en för att läsa ens tankar varje dag. Eller en gång i veckan. Och jag är väl inget undantag. Men jag vill ju gärna inbilla mig att jag skriver för min egen skull, inte för andra. Att jag skriver för att få tankarna ur systemet, rensa hjärnan. Tanken att börja blogga kom när jag funderade på varför jag alltid tänker som om jag berättade för någon. Jag tänker en tanke lite flyktigt. Sen måste jag fånga den och klä den i ord, i mitt huvud berättar jag för någon, ingen speciell, om min tanke. Jag behöver förklara den. Så jag tänkte att jag kanske skulle göra det på riktigt. Berätta mina tankar för någon. Så kanske jag inte behöver fundera och älta så mycket, utan kan släppa tankarna när de väl blivit formulerade. Och sen skadar det nog inte om mitt ego får en och annan boost med bekräftelse. Om nu någon skulle råka snubbla över den här lilla, alldeles nya bloggen, mitt bland alla andra miljontals bloggar.